Vems bild av verkligheten har företräde? Journalisten och läkaren Annika Hammer om nödvändigheten av att förstå varandras språk.
Under några veckor har jag arbetat med ett reportage om ärendet med den avskedade förlossningsläkaren Karin Pettersson. Bevakat medierapporteringen, bevistat en stödmanifestation, intervjuat kollegor och patienter. Min ambition har varit att skriva reportaget med ett öppet sinne, men det har komplicerats av att jag faktiskt inte förstår Karolinska sjukhusets bevekelsegrunder för att avskeda Pettersson, och att jag inte lyckats hitta någon som kan förklara dem för mig. Alla jag träffat står på Petterssons sida. Även i media dominerar de röster som backar henne – läkare, barnmorskor, ledarskribenter med flera. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman skriver om en samhällsutveckling där “dilettanter och petimätrar får makten över dem som kan och förstår verksamhetens kärna”. I ett debattinlägg, även det i Dagens Nyheter, anklagar organisationsforskaren Mats Alvesson Karolinska för att “…grip[a] till med storsläggan över bagateller”.
De som protesterar tecknar en lägesbild som är välbekant för mig, och det har också varit svårt att bortse ifrån. Historien om Karin Pettersson passar in i en större berättelse som jag måhända tagit för givet att även människor utanför sjukvården känner till. Den om New Public Management, bristande tillit till vårdens professioner, ökad regelstyrning och managementfloskler som “Vi förstår att förändring skapar oro”. Jag har arbetat i vården ett antal år, både som undersköterska och som läkare, och mönstret har varit tydligt från början. Det går igen i stort och i smått.
Utvecklingen har diskuterats på längden och tvären i vårdprofessionernas tidningar och fångats upp även i den bredare samhällsdebatten. Journalisten Maciej Zarembas artikelserie om NPM, “Patienten och prislappen”, som kom 2013 slog ner som en bomb på kliniken där jag arbetade då, liksom i de fackliga sammanhang jag var engagerad i på den tiden. Då som nu var det mest kritikerna av detaljstyrning och pedanteri som kom till tals. Men vilka är det då som försvarar rådande ordning? Kanske är det bristen på en tydlig motpart i samtalet som gör att vi ännu inte har lyckats vända skutan och låta vårdprofessionerna “vara subjekt i sina yrkesliv”, för att tala med den liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz.
I det aktuella fallet har vi en läkare, Karin Pettersson, omvittnat skicklig och omtyckt. I ena vågskålen ligger hennes yrkesgärning. I den andra ligger felrapporterade bisysslor och felaktig användning av jobbmejlen. Pettersson har själv tillstått att hon inte borde ha använt jobbmejlen på det sätt som hon har gjort. Men många undrar ändå: Hur kan den vågskålen väga tyngst? Det korta svaret är att den första inte räknas. Det är inte den som advokatbyrån har fått i uppgift att se över.
Ur Karin Petterssons över tjugo år långa och prisbelönta läkargärning på Karolinska sjukhuset skär man så ut en liten tårtbit som handlar om bisysslor och jobbmejl, och väljer utifrån det att avskeda henne. För dem jag talat med framstår det som orimligt, för att inte säga absurt. På den manifestation vid Huddinge sjukhus jag besökte höll någon upp ett plakat med texten “Patienter före paragrafer”.
Står patienter och paragrafer i konflikt med varandra? Vad betyder lojalitet? Vad gör man om lojaliteten med patienterna går på tvärs med lojaliteten mot arbetsgivaren? Den mer principiella diskussionen har jag inte sett någon jurist uttalat sig om i offentligheten. Läkarförbundets jurister ligger lågt eftersom de är inblandade; facket har valt att ta strid för Karin Pettersson. Läkartidningen har intervjuat två jurister med inriktning mot arbetsrätt om vad som kan komma att hända framöver, eftersom facket har tagit strid för Karin Pettersson. Båda menar att det som framkommer i rapporten är allvarliga saker, men att det krävs en rättslig prövning för att slutgiltigt avgöra frågan.
Ett fristående inlägg hittar jag: en debattartikel i tidningen Dagens Juridik. Den är ett svar på organisationsforskaren Mats Alvessons inlägg i Dagens Nyheter, och är författad av en advokat utan koppling till Pettersson-fallet.
Advokaten skriver att man inte kan avfärda Karin Petterssons bisysslor som “bagateller”. Det hon tycker sticker ut mest är att Pettersson är styrelseordförande i ett vårdbolag. Bolaget är kopplat till Immanuelskyrkans församling, där Pettersson är medlem. Kyrkan är en ideell förening, men företaget drivs som aktiebolag, om än icke vinstdrivande. Karin Pettersson får inget arvode för uppdraget. Pettersson har sagt till Dagens Nyheter att hon betraktat uppdraget som ideell verksamhet, alltså något som inte räknas som bisyssla.
Jag kontaktar advokaten för att försöka bringa reda i vad som är problemet med vårdbolaget – är det själva bolagsformen eller något annat? Och med förhoppningen att få resonera om det större perspektivet, om världarna som krockar.
Det går inget vidare. Advokaten vill enbart tala om det hon skrev i debattartikeln och är inte alls med på mina försök till en mer filosofisk diskussion. Jag lyckas inte nå fram, formulera en fråga som blir begriplig för henne. Kanske sitter jag för mycket fast i mitt läkarperspektiv. Hon vill inte ens kännas vid min verklighetsbeskrivning utan kontrar med att det inte har gjorts någon statistisk undersökning om saken. Så hur kan jag veta att det är många som är missnöjda? Nå, maktförskjutningen från vårdprofessionerna mot formalia har trots allt diskuterats i offentligheten i över ett decennium. Den “tillitsdelegation” som tillsattes 2016 av den dåvarande regeringen kan ses som ett inlägg i debatten.
För att försöka tydliggöra konflikten kliver jag mer och mer över i min läkaridentitet. Det blir inte bra och juristen blir uppenbart irriterad. När jag senare skickar henne några citat från intervjun för granskning svarar hon att hon inte godkänner något av dem. Det gör mig en aning modfälld. Jag ringer en nära vän som också är advokat, och försöker med henne i stället. Framför allt är det en sak i den första juristens resonemang jag har fastnat för, att det inte går att föra en debatt om man inte är överens om vad olika ord och begrepp betyder. Men i så fall måste väl även juridiken gå sin bit av vägen?
Om alla andra ska anpassa sig helt till juristernas språk så blir det ju inte ett gemensamt språk, säger jag.
– Nä, säger min vän, doktorn i juridik.
– Det blir det inte.
Men jag tror det vore bra med ett gemensamt språk. Hur ska vi lösa det?
– Ja du… Det blir nog en utmaning.
Varför förstår vi inte varandra?
– Det är nog mycket skråtänkande.
Advokaten som jag intervjuade har, utöver ett antal böcker om arbetsrätt, även författat en bok om hur man botar migrän. Så hon är uppenbarligen inte främmande för att byta skrå.
Jag tror ändå att hon har rätt i att det inte går att föra en vettig debatt om man inte är överens om vad orden står för. Eller åtminstone försöker förstå vad motparten menar med dem. Men till att börja med måste det finnas en motpart, om det ska bli något samtal. Karolinska duckar i Karin Pettersson-fallet med hänvisning till att det handlar om ett enskilt personalärende. Fast det är just det som är grejen. Det handlar inte om ett enskilt personalärende.
Annika Hammer
